Att åka kollektivt är (för tillfället?) ett minne blott!

I mitt förra inlägg nämnde jag en hel del om att vara lycklig över det lilla. Över att hålla den där biten metall i min hand. Jag ville icke då gå närmre in på vad det gällde. Men nu är det dags!

Det var som så att en dag efter jobbet skulle jag gå ut och sätta mig i bilen. Stoppade i nyckeln i tändningslåset och skulle vrida om nyckeln. Inget hände. Absolut ingenting.. Precis då kom en kvinnlig kollega ut från jobbet och jag bad henne att pröva. Det hände icke så mycket då heller. Denna dagen hade jag känt mig halv dassig i kroppen och i detta ögonblick ville jag bara HEM.. Tillslut efter många om och men så startade bilen och jag for hem. Ställde in bilen i garaget och tänkte prova en gång till att få igång bilen. Dött lopp.. Dagen efter kom jag ut till bilen långt innan jag brukar och fortsatte mitt vridande på den där nyckeln. Dött lopp – igen. Satt länge och väl och det hela slutade med att jag fick ge upp och ta cykeln till jobbet istället. Sen detta har bilen fått stå i garaget. I 2 veckors tid har vi åkt buss. Det har fungerat, det har de gjort. Men dock har vi fått åka mycket tidigare hemifrån och det har känts stressigt att lämna barnen. Vi som alltid brukar ”ta den tid vi behöver o pussas och kramas o säga hejdå”. Det har blivit snabba puckar; en snabb puss och kram och sedan lämna nästa barn och sen skynda sig till bussen.. ”Trösten” i det hela har varit att vi fått ta igen alla pussar och kramar på kvällen istället.

Men så idag gott folk; låscylindern är numera bytt. Bilen fungerar! Den är både nytankad och nytvättad. Och det var några ljuva kilometer som jag körde nu ikväll. SOM jag saknat BILEN!

Barnen är glada över att slippa bussen, jag med! :)

This entry was posted in Allmänt babbel. Bookmark the permalink.

Comments are closed.